Bättre metoder för att bedöma bevis

– Vi undersöker hur säkra och objektiva olika typer av bevis är samt hur eventuella brister kan upptäckas och hanteras. Kunskap om möjliga felkällor är mycket viktig för rättssäkerheten, säger Moa som är docent och senior universitetslektor i evidensbaserad processrätt vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet.

 

Moas övergripande mål är att bidra till en mer evidensbaserad straffrätt, där domstolar, åklagare och poliser får vetenskapligt underbyggda metoder för att bedöma bevisning. I stället för att enbart studera lagregler undersöker hon hur olika typer av bevis faktiskt fungerar i praktiken.

 

Tvärvetenskaplig vetenskap ska underlätta

Evidensbaserad straffrätt är ett tvärvetenskapligt område inom juridiken som ska underlätta för poliser, åklagare, rättsläkare och domare att arbeta mer vetenskapligt med bevisning.

Moa är projektledare och huvudansvarig forskare för det tvärvetenskapliga forskningscentret EB-CRIME, International Center for Evidence-Based Criminal Law, vid Uppsala universitet. Här samarbetar jurister och forskare inom bland annat rättsgenetik, rättsmedicin, forensisk antropologi, psykologi samt AI och informationsteknik. Forskningen vid EB-CRIME omfattar bland annat vittnespsykologi, DNA och AI-teknik och finansieras av anslag från Vetenskapsrådet. Fokus ligger framför allt på sex vanliga bevistyper: muntliga utsagor, digitala bevis, molekylär diagnostik, rättsmedicin, forensisk antropologi och åldersbedömningar.

 

Vi söker felkällor

EB-CRIME arbetar med att hitta felkällor på flera nivåer i rättsprocessen. Den första finns i polisutredningens metoder och verktyg. Det kan exempelvis handla om mjukvara som ger olika resultat. På nästa nivå finns den mänskliga faktorn. Poliser och forensiker analyserar data, vilket kan leda till olika tolkningar. Skillnaderna syns sällan när beviset väl läggs fram, men kan påverka hur starkt det uppfattas. Den tredje nivån finns i rättssalen, där juristdomare och nämndemän ska tolka bevisningen. Forensiker tror att de kommunicerar något precist, men studier visar att domare kan tolka samma siffra på olika sätt.

– Molekylär diagnostik via DNA och proteinanalys är ofta viktig bevisning i brottmål, till exempel när det gäller att hitta en gärningsmans identitet, hur många individer som befunnit sig på en brottsplats eller vem som hållit i ett vapen. Det här gäller bevis som syns som blod och hår. Men även när någon tagit på saker eller suttit på en stol, berättar Moa.

 

AI som hjälpmedel

I domstolar runtomkring i världen bedöms muntliga utsagor som bevisning. I nationella domstolar har till exempel ”ord mot ord-situationer” i misstänkta våldtäktsfall stor betydelse. Moa och hennes forskare jämför nu automatiserad språkanalys med mänskliga bedömare för att undersöka hur väl de kan avgöra om någon ljuger eller talar sanning. AI-analyser kan till exempel undersöka om längden på en utsaga kan vara en indikation på sanning eller lögn.

– Vi använder och utvärderar AI i många projekt. Till exempel när vi gör åldersbestämningar på levande individer. I Sverige används ofta äldre metoder, som röntgen av knä eller tänder. Här samarbetar vi med AI-forskare och rättsgenetiker för att studera hur bra vi människor kan bli på att bedöma någons ålder med hjälp av AI, berättar Moa.

– Min ambition är även att förändra och expandera juristers sätt att hantera och forska kring brottsmål. Jag vill utveckla ett nytt ämne i juristutbildningen för detta, så kallad evidensbaserad straffprocessrätt, både i Sverige och internationellt. Vi utbildar redan yrkesverksamma, till exempel domare, och vill ta ett helhetsgrepp där allt vi gör ska reflekteras i juristutbildningen så att alla yrkesverksamma inom vårt område ser helheten, konstaterar Moa.

 

Anslaget blev en viktig start

Moa fick post doc-anslag i rättsvetenskap från Ragnar Söderbergs stiftelse 2019. Hon har också fått anslag från Vetenskapsrådet till centret EB-CRIME och har dessutom fått Wallenberg Academy Fellowship. Moa har en dubbelexamen inom juridik i Uppsala och psykologi och rättspsykologi vid Stockholms universitet. Sedan 2013 har hon forskat om den mänskliga felkällan i brottmål.

 

– Anslaget från Ragnar Söderbergs stiftelse betydde väldigt mycket för mig. Jag hade nog inte arbetat som forskare idag utan det. Vi forskare är helt beroende av de medel vi får och Söderbergs gav mig en bra start, ett sammanhang där jag kände mig sedd samt många bra kontakter, menar Moa.

 

Moa är även hedersforskare vid institutionen för säkerhets- och brottsvetenskap vid University College London och Pro Futura Scientia-stipendiat vid Swedish Collegium for Advanced Study, SCAS. Moa är nu delvis tillbaka från sin barnledighet med Freja, 6 månader, och jobbar halvtid. Familjen bor både i London, där både Moa och maken arbetar, och i Uppsala där Moas bas finns. Hon hade från början ingen tydlig bild av att hon skulle arbeta som jurist. Men under juristutbildningen väcktes intresset för hur psykologi och juridik möts i rättsprocessen.

 

– Jag hade ingen bild av att jag skulle jobba som jurist när jag började plugga men tänkte att utbildningen öppnade många dörrar. En kurs som heter straff- och processrättsbevisning var dock särskilt intressant. Kursen belyste det som traditionellt sett är viktigt inom juridik med fokus på paragrafer och principer, men gav framför allt inspiration till att vidare undersöka det mänskliga som är inneboende i brottmålsprocessen.Jag arbetade även under en period i domstol med både brottsmål och civilrättsliga mål, innan det blev forskning på heltid för mig, avslutar Moa.