Barbro Montgomery 1930–2021

Barbro var med redan från början i Ragnar Söderbergs stiftelse, grundad av hennes far 1960, och det blev drygt femtio år i styrelsen. För den yngre generationen ledamöter kom hon som stiftelsens grand old lady att bli en viktig länk till kunskapen om donators vilja med sin forskningsstiftelse och hon kunde förmedla perspektiv från övervägandena vid stiftelsebildningen som inte framgick av de skrivna dokumenten. Hennes engagemang och plikttrohet i detta sammanhang ingav respekt.

Kjell Blückert
vd

 

Samtal med Barbro Montgomery om stiftelsen och familjen

Text: Marielouise Samuelsson. Ur stiftelsens årsberättelse 2012.

– Det roliga är att vi fortfarande kan bära vidare och förvalta något som påbörjades redan på 1800-talet, det är roligt att familjen har den kompetensen. Så säger Barbro Montgomery om arbetet i den stiftelse som bär hennes fars, Ragnar Söderbergs, namn och där hon själv har varit ordinarie styrelseledamot sedan faderns död 1974. Då hade hon varit suppleant från tillkomsten av Ragnar Söderbergs stiftelse och Torstens Söderbergs stiftelse 1960.

 

– När stiftelserna bildades ringde pappa och sa ”du ska vara suppleant” och då blev det så!
Bakgrunden till stiftelserna kan alltså relateras till 1800-talet, då Ragnar och Torsten Söderbergs farfar, Per Olof Söderberg, övergick från att vara smidesmästare till att sälja stål och tillsammans med Leonard Haak skapa Söderberg & Haak, så småningom ledande järngrossistfirma. Ragnar Söderberg blev 1932 ledare för familjeföretaget i Stockholm efter fadern Olof och utvecklade därefter med framgång Söderberg & Haak vilket ledde fram till bildandet av förvaltningsbolaget Ratos (vars namn för övrigt bildats av bröderna Söderbergs förnamn, Ragnar och Torsten). Samarbetet mellan bröderna var gott, men alla var och är överens omatt Ragnar Söderberg nog var den drivande. Barbro Montgomery kommer ihåg diskussionerna som föregick inrättandet av stiftelserna, där Ragnar Söderberg, precis som i affärer, blev den drivande för det gemensamma bästa. Ragnar Söderberg var angelägen om att få stiftelserna på plats.

– Han brydde sig om de anställda, han såg till att de hade ordentlig semester och fri sjukvård. Han skapade så mycket, han hade många uppdrag och jag tror att han ibland arbetade alldeles för hårt.

Till uppdragen hörde att Ragnar Söderberg var norsk generalkonsul i Sverige, ett uppdrag som krävde tid och särskilt engagemang under andra världskriget.

– När pappa fyllde 40 år den 13 april 1940 hade tyskarna just invaderat Norge (9 april) och istället för att fira sin födelsedag så tillbringande han den mesta tiden med att tala i telefon för att undersöka hur vi skulle kunna hjälpa den norska kungafamiljen att komma över till Sverige.

Ja, Ragnar Söderberg var en upptagen man, men också en pappa som alltid tog sig tid att prata med sina barn, ofta om ”bolaget” och en hel del om kultur. Från det Barbro Montgomery var liten flicka minns hon traditionen att lyssna på Sveriges Radios söndagskonserter, då hon fick sitta i sin pappas knä och känna doften av hans pipa.

– Pappa var påläst om det mesta och en kulturell person, han samlade silver och var road av att köpa konst och av att gå på museer.

Barbro Montgomerys föräldrar skilde sig 1940, men Ragnar Söderberg förblev en närvarande pappa för sina barn, detta utifrån dåtida förutsättningar. Det var söndagsmiddagar och museibesök men också resor och gemensamma vistelser på västkusten och senare på franska Rivieran där Ragnar Söderberg gärna tillbringade sin lediga tid. Medan det var självklart att hennes bröder, Johan, Erik och Sven, skulle gå vidare in i familjeföretagen, fanns inte den sortens förväntningar på dottern Barbro. Hon var intresserad av språk och historia, men inte alls av matematik, vilket ledde till att hon istället för studenten avlade examen, så kallade normalskolekompetens, en flickskoleutbildning med nivå mellan realexamen och studentexamen. Efter det ville hon se mera av världen och for till USA och anrika Bryn Mawr College i Pennsylvania. Idag kan hon konstatera hur lätt det var att bli antagen, när hon jämför med den ansökningsbyråkrati som krävs numera, när barnbarnen och andra yngre släktingar vill studera i USA.

– På min tid räckte det med att pappa eller om det var min storebror Johan, skrev ett brev, så var det ordnat.

Hon fick dock hemlängtan efter ett år, men sökte sig strax utomlands igen, den här gången till Frankrike och Sorbonne, universitetet i Paris. Intresset för Frankrike och franska språket hade väckts under resorna tillsammans med pappa Ragnar och har förblivit livslångt. Tillbaka i Stockholm igen jobbade hon en tid för Franska Turistbyrån. Nästa resa gick till England, för att hon skulle förkovra sig i engelska. Men den vistelsen kom att innebära något betydligt mer väsentligt än att hon kunde tenta av ett tredje språk, vid sidan av tyskan och franskan. I Cambridge träffade hon nämligen sin blivande make, Henry Montgomery. De förlovade sig och gifte sig unga – ”jag var bara 22” – och hamnade allra först en tid i Eskilstuna, där Henry Montgomery satt ting.

– Varannan lördag for vi till Montgomerys på Segersjö, varannan lördag till mamma Ingegerd på Valhallavägen. Och vi njöt av att få god mat och service.

”Jag är, eller åtminstone var, väldigt organisatorisk och jag är inte rädd för att tala, det har jag haft stor nytta av.”
Henry hade också planer på en karriär som diplomat, men hustru Barbro var inte så entusiastisk. Hon avrådde och det rådet var väl underbyggt, då hon under uppväxten hade lyssnat mycket på sin morfar, Axel Wallenberg, på 20-talet svensk envoyé i Washington.

– Morfar sa alltid att det är svårt att vara hög diplomat när man kommer från ett litet land.

Familjen och släkten har alltid haft stor betydelse i Barbros liv, under uppväxten tillbringade hon mycket tid med morföräldrarna, Axel och Elsa Wallenberg, mormodern hade för övrigt varit svensk mästarinna i tennis och en gång kommit på fjärde plats i olympiska spelen i London 1908.

Barbro Montgomery framhåller gärna vikten av och nöjet med att umgås över generationsgränserna, såsom i styrelsen för Ragnar Söderbergs stiftelse.

– Jag tycker det är roligt att sitta i styrelsen som representant för den äldre generationen och bland annat återkomma med mitt eget mantra, det om att vi ska bidra ännu mera till kultur.
Om man frågar Barbro Montgomery om det hon själv gjort är det lätt hänt att hon istället talar om makens karriär. Henry Montgomery (som avled 2010) blev under den borgerliga regeringen 1991–1994 statssekreterare i justitiedepartementet och därefter kammarrättspresident. Men detta att hon gärna och med stolthet talar om maken, pappan och de tre döttrarna innebär inte att Barbro Montgomery vill förminska sina egna insatser.

– Jag är, eller åtminstone var, väldigt organisatorisk och jag är inte rädd för att tala, det har jag haft stor nytta av. Dessa egenskaper och talanger har hon tillämpat i en rad sammanhang, från bilkåristerna i Eskilstuna till styrelsearbetet i Ragnar Söderbergs stiftelse. En betydelsefull del i hennes liv har varit golfen. Hon har varit förbundskapten, landslagscoach för svensk damgolf och svensk representant i många internationella golfsammanhang. År 2005 tog några av hennes adepter initiativ till ”Barbro Montgomerys ledarskapspris”. Hennes eget ledarskap inom golfen blir ännu ett exempel på det umgänge över generationsgränserna som hon uppskattar.

– Det var kul att få engagera sig i var och en av de unga spelarna och de var oftast väldigt uppskattande. Men det kunde också handla om att lära dem lite pli, som att resa sig upp när någon äldre kom in i rummet, säger Barbro Montgomery med glimten i ögat. Andra insatser är långvarigt och engagerat styrelsearbete bland annat som ordförande för Kronprinsessan Lovisas förening för barnasjukvård och som vice ordförande i Sällskapet Vänner till Pauvres Honteux.

– Jag har haft ett rikt men helt oavlönat arbetsliv! Är det något jag ångrar så är det att jag inte läste vidare, ja, det ångrar jag till tusen, jag tror att jag i så fall skulle ha läst sociologi. Jag tror att jag skött mina åtaganden rätt bra. Jag har alltid gjort mitt bästa och jag har spelat en roll i det jag har gjort.

”Jag tror att jag skött mina åtaganden rätt bra. Jag har alltid gjort mitt bästa och jag har spelat en roll i det jag har gjort.”

Barbro Montgomery spelar alltså fortfarande en roll i Ragnar Söderbergs stiftelse, hon har alltmer kommit att tycka att det är spännande med forskning och med stiftelsens fördelning av medel.

– Det kanske till och med finns någon framtida Nobelpristagare bland dem som vi har givit pengar! Framförallt kan vi bidra med att de får tid till att ägna sig åt sin forskning. De måste ju annars tillbringa mycket tid med att söka anslag, tack vare vår stiftelse kan de känna sig lite lugnare.

Hon berättar också om trevliga sammankomster för forskarna. Senast en middag på Fotografiska för de åtta forskarna i programmet Ragnar Söderbergforskare i medicin, där personliga kontakter knöts med ömsesidiga löften om att hålla kontakt.

– Jag tror att forskarna var väldigt nöjda, det är lite av det där patriarkaliska som pappa stod för. Jag tror också mycket på det, att forskarna inte bara ska få pengar, utan också känna sig lite omhändertagna.

– Jag tänker ofta med stolthet och tacksamhet på pappa och på hur vårt fina förhållande med åren berikat mitt liv. Det är som helhet så roligt att tillhöra den här familjen som bland annat utvecklat stiftelsen till vad den är idag. När jag ser på den yngre generationen i styrelsen, tänker jag att pappa skulle ha varit så stolt.